Man får omvärdera sig själv ibland.
Insikten om detta gör mig glad. Det sänker kraven på mig själv.
Jag tänker inte ens vara ledsen för alla fina sms som försvann, för alla mysiga bilder på N. eller fina kort på kidsen. Allt finns redan i minnet, och annars kan jag alltid skapa nya. Ska sluta med det här begäret har jag bestämt.
Buddha
Det finns världsreligioner som har mängder med regler som handlar om att följa Guds ord. Gör si och gör så därför att Gud säger att det är så ni bör göra. Och det är klart att det även inom Buddhismen finns regler för vad man bör och inte bör göra (inte döda, inte stjäla, inte ljuga osv). Men in the end of the day, som det så fint heter, så handlar det om att inse lidandet och göra sig fri från begäret. Att sluta sträva efter att bli lyckligare. Att vara här och nu.
Vi fick prova på att meditera idag. Det gick inte så bra. Några kids hade fnitteranfall, några prasslade med papper och jag kunde inte vara här och nu. Allt jag kunde höra var den där klockan som tickade i rummet. Och tänka på att dagens moderna människa i Väst har så mycket bekvämligheter, så mycket elektronik och sociala medier, att be någon att prova på att meditera är bland det svåraste man kan göra.
Bara att sitta på en mjuk matta på golvet var svårt för rumpor som är vana med fåtöljer och soffor.
Och munken kunde inte svara på min fråga om varför Buddha ibland framställs som smal och mediterande, ibland som tjock och glad. Är det en reklampelare för att sälja in buddhismen till Kina? Är det för att det egentligen är en munk? Är det när Buddha är som allra lyckligast i sin upplysning?
Rastlös.
Då och då kryper det under mitt skinn. Jag längtar efter det som kallas livet. Trots att jag inser att livet är det som sker här och nu.
Det finns många som säger att man inte ska blicka bak för mycket och tänka på det förflutna (det är så kört för mig eftersom jag är en obotlig romantiker för det som var då, när jag var yngre än jag är idag). Men man ska heller inte planera framåt eftersom det inte tillåter människan att uppleva nuet till hundra procent. Nej, det ända rätta är att känna varje känsla, ta in att det här som händer just i denna sekund. Faktiskt är livet.
Så på min gravsten skulle det då kunna stå "Hon levde livet genom de sociala medier hon behärskade. Blev bekräftad genom sitt jobb. Och försökte vara den bästa mor hon kunde vara." Tragiskt. Tragiskt. Ja, svårt att finna ett annat ord än detta.
Jag har en annan teori om detta krypande i kroppen. Den handlar om att ha för mycket tråkigt här och nu i kombination med för lite planer i framtiden (planer som inte enbart är jobbrelaterade). För planer får en att fokusera framåt när det börjar klia i nervtrådarna. Det skapar en rycka på axlarna- känsla över att det här som känns trist just nu inte spelar så stor roll, för snart klickar kalendern in på Dagen. Då det händer.
Malinismen, där vi fokuserar på framtiden.
Vad man saknar.
Att bo i kollektiv.
Jag borde bo i kollektiv. Man är aldrig själv. Folk kommer och går. Det ringer, knackar på, datorer som spelar musik, tevespel som knastrar, kramar som kramas, skratt som skrattas och kärlek som delas.
Om det finns mycket kärlek. Varför sitter vi då alla på var sitt håll?
Rulltrappshyfs, vart tog det vägen?
Att jag satt min fot över en annan människas fot. Så mitt blixtsnabba jag tänker:
a) Det är ett psykfall som snart ska hålla om min hals, skrikande okvädesord samtidigt som personen i fråga viftar med en slö, rostig morakniv.
eller
b) Det är en elev som antingen inte har några gränser och som ska driva med mig för att imponera på sina kompisar som står inom synhåll.
Men det är inget av alternativen, utan det är:
c) en människa som uppenbarligen inte läst boken "Om rulltrappshyfs". Den i vilket det står att läsa och när du åker rulltrappa, tänk då på att det hör till vett och etikett att alltid åka med en trappas avstånd till din granne framför.
Döden.
Nelli tänker mycket på döden. Och jag tycker det är sunt att fundera och att tänka för- och nackdelar med saker och ting. Även avslut. Hon frågade mig idag om jag kommer att bli ledsen när min mamma dör. Och jag svarade ja, och jag också kommer bli ledsen här hennes gammelmormor kommer att dö.
"När du dör mamma, då kommer jag be att de skjuter mig. Då kan vi ligga i samma kista."
Det är så hemskt. Och samtidigt så logiskt.
Jag har tappat min fjärrkontroll.
Så var det igår. Fram tills dess att jag upptäckte att jag städat undan min fjärrkontroll. Och nu tycker jag mig ha letat överallt. 63.3 kvadratmeter borde inte kännas stort som Indiska Oceanen, men nu gör den det.
Det var inte något problem. Men nu ser jag något spökprogram på kanal 7 "Det känns precis som att det skulle stå någon här nere...känns bara när jag går upp." Jag har helt plötsligt av mig själv blivit ett problem.
Jag är inte en fjärrkontroll. Jag är ett problem.
Min kollega är en maskin.
Hon är inte bara nätt, hon är ett muskelpaket och bland de trevligast människor jag träffat. Bredvid henne ser jag lite sur och allvarsam ut och är smidig ungefär på ett sätt som ett kylskåp. Men det värsta är att när vi står bredvid varandra framför spegeln i idrottshallen, så ser jag ut som en jätte. Min spegel här hemma måste vara hämtad från Skrattkammaren på Gröna Lund, för sååå stor ser jag inte ut klockan 07.30 då jag snart ska kasta mig ut genom dörren.
Om fyra veckor ska jag orka, allt som fina A. vill att jag ska orka.
Vad snabbt det kan gå.
Det är handlar så klart om alla relationer, och oberoende av längden på dessa. Det är inte könsbundet och inte åldersbestämt.
Säkerligen stämmer bara det här på vissa. Och säkerligen finns det säkra människor som inte delar denna syn. Men människor som vänder i sin åsikt, är de sämre människokännare? Eller är de dåliga på att lyssna in sin magkänsla? Är de mytomaner för sig själva? Eller är de helt enkelt bara bra i starten?
Det kan gå från toppen till botten bara över en natt. Små charmanta detaljer kan blir stora irriterande skavanker bara man får sova på saken. Men fungerar det lika åt andra hållet? Den där idioten, blir han eller hon någonsin den bästa? Blir irriterande attityder någonsin mysiga karaktärsdrag? Blir de höga jeansen i midjan någonsin det snyggaste du sett?
Att gå in i väggen.
Över tröskeln var det som att gå in i en vägg. En vägg av missnöje och ilska. Självklart förstod jag ingenting. Bara att det var en väldig märklig upplevelse. Att från skratt gå till ilska på noll sekunder.
Och när jag nu vet vad vissa saker handlar om så undrar jag, hur man kan önska att diskutera en ämnesdag som bland annat jag var med och ordnade innan de som organiserat den kommit och berättat om dagen, syftet och hur den föll ut och utvärderades. Och då man redan in public har dissat den. Suck.
En kvalitativ undersökning.
Jag som äldre använder ofta uttrycket "Det är inte kvantiteten som spelar roll, utan kvaliteten" när jag talar om olika slags relationer och umgängen.
Därför anser jag min undersökning vara kvalitativ, eftersom jag utgått i från mig själv, när det gäller frågan om livet med eller utan Facebook.
Jag har sett till mina vänner som är med i FB och till mig själv som inte är med.
Resulatet varierar. Men jag konstaterar i alla fall följande:
1. Jag slipper analysera vad puffar egentligen betyder. "Vad menar han med att puffa mig?"
2. Jag slipper vilja logga ut ur chatten för att någon chattgalning hittar in i chatten. Extra jobbigt om den jag vill chatta med också finns där.
3. Jag behöver inte få dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig, och berättar om det för FB. Jag undviker också att irritera mig på saker jag verkligen inte borde slösa energi på att irritera mig på.
4. Jag behöver inte längre leta kort som en galning för att förnya min profil.
Å andra sidan är det också så här:
1. Jag blir ganska isolerad när det gäller det sociala nätverkandet. Träffade ett gäng nya bekantskaper i helgen. Så lätt livet vore om man var med i FB. "Jag addar dig på FB." "Nja, jag har inget konto längre" "Oj då, vad trist". Att be om personens/personernas telefonnummer känns inte helt okej efter ett första trevligt möte.
2. Jag saknar ofta mina gamla elever som med jämna mellanrum brukar uppdatera mig på hur det går för dem i livet. Det riktiga. Utanför mitt klassrum.
3. Man får aldrig li**a. Men det kanske inte har med Facebook att göra.
Så den som inte har ett konto på FB är alltså en person som sällan blir fotad/fotar sig själv, som inte behöver stressas av galet aktiva småbarnsföräldrar, irriteras av tårdrypande ballader varje söndagmorgon, logga ut och in som en galning. Men personen möter bekantskaper flyktigt, hinner inte njuta av frukterna som den varit med och skördat. Det där med att li**a tror jag människor på båda sidor av FB har problem med. Mer eller mindre.
Studier visar att...
Nu återstår bara att få veta hur nöjda de som inte är med i Facebook är!
Vi kan ju bara klappa honom lite.
N. hade en kompis här idag. De ville gå upp till en granne, för att leka med två jämnåriga tvillingpojkar. Och för att få leka med deras lillebror.
Jag berättade att det kanske inte var en toppenidé att de skulle ta eget ansvar utan vuxna och gå ut och leka med denna 3-åring, eftersom de själva bara är sex år gamla.
Då föreslog N. att de kunde gå upp och plinga på och om inte deras idé skulle fungera kunde de ju i alla fall leka med tvillingpojkarna.
Och kompisen B. inflikade snabbt: "Ja, vi kanske bara kan gå upp och klappa honom lite".
N. skruvade på sig obekvämt och försökte sig på ett "ämen, hmmm" och det var inte menat som något illa. För i tider av drömmar om egna husdjur, marsvin, hundar och hamstrar är det lätt att säga tokiga saker man bara menar av kärlek.
Jag eller vi?
Det är den gråzonen som är det jobbiga. Den när man vet att något är fel fastän det känns så rätt. Då behöver man mer än en liten ynka sekund för att fatta ett beslut som blir bra i framtiden. I stunden rätt. Men det är sedan som det blir tveksamt.
Eller när man gör rätt fast det känns så fel. Man tvingas följa gruppens önskan och göra något, avstå något trots att hjärna och hjärta skriker "Gör inte så där".
Att fostras till en god samhällsmedborgare som följer gängse norm, utan att ibland känna att ens individperspektiv skakas om, är inte lätt
Spännande tid på ingång.
Det blir bättre, gott folk. Det blir bättre.
Memory lane.
Man är den man är och blir den man blir. Men ibland får man hjälp på vägen.
Jag hade med all säkerhet inte knarkat Mats Nileskär om det inte var för mannen som kom från Skåne, som gillade hip hop och som tyckte man gott kunde vara kulturell genom att lyssna på Mats röst i etern. Och därför måste jag nu gå ut till alla ikväll och berätta att P3 Soul och Mats Nileskärs program handlar om dessa:
Michael Kiwanuka - lyssna här http://bit.ly/HomeAgainEP som ljuv honung i en hes hals.
Albin Gromer (länkar finns överallt där jag finns) och Mannie Fresh.
Gillar ni inte musiken tycker jag att det är värt att lyssna bara för att höra Mats stämma.
Hip hop.
Så nu sökes:
Dansanta människor som gillar hip hop och soul. Som hellre hoppar utgång fredag och lördag, för att sitta en söndagkväll på ett härligt hak och gunga med musiken.
För musik kan lyssnas på i ensamhet, men måste upplevas i flersamhet. Analyseras med en men maximeras med fler. Är det helt enkelt en åldersfråga? Är soul bara okej att lyssna på när man bor på hemmet? Har hip hop ett maxålderstak på 25?
I väntan på Godot.
Nej då. Jag väntar på mycket. I framtiden kanske min egen Godot.
Men just nu inväntar jag ett spännande beslut per sms.
Polisen.
Idag kom så tjugofem poliser från Nacka polisdistrikt för att möta 40 elever och lite personal. Kollegor som inte läst nyhetsbrevet hoppade lätt till när de gick in i personalrummet i morse. Poliserna var avslappnade, bjöd på sig själva och sina erfarenheter, minglade med eleverna och eleverna, de underbara, bjöd tillbaka.
Dagen blev precis så bra som jag tänkt den skulle bli. Kanske lite bättre till och med. Jag tyckte att det blev dialog i stället för diskussion. Att polis och elev möttes och ett svart och vitt tänkande stannade upp för en stund.
