Allt för Sverige.
Min kära mor har nästan maniskt följt en ny serie som heter Allt för Sverige, som visats på Svt på söndagarna. Själv har jag lyckats göra andra saker mellan åtta och nio dessa kvällar. Kort handlar det om Amerikaner vars förfäder emigrerat från Sverige till Amerika. Och nu är de i Sverige och ska "lära känna det svenska landet" och försöka vinna en släktträff.
Efter att ha julhandlat de sista (positivt tänkande för de är långt i från de sista, men jag är bra på att förtränga och tänker att OKQ8 har öppet dygnet runt, året runt) julkapparna lyckades jag ändå få följa med på vinnarens resa att få träffa sin släkt i Sverige.
Och vinnaren, vars namn jag inte vet, var så rörd och pratade om livets mening och hur allt som han upplevt som vackert på sin resa i Sverige inte var någonting mot bilden han fick när han mötte släkten.
Och jag minns min egen resa till släkten på min mormors sida för något år sedan. Och känslorna var de samma. Jag älskade att gå i skogen, längst med stigarna som min mormor och hennes syskon gått med kossorna, varje dag.
Att få sitta i köket där min mormor tultat omkring som liten. Och för er som vet något om min älskade mormor, har det för mig alltid varit svårt att se att hon varit ett barn som tultat omkring. Men där och då, kunde jag både tänka och känna det. Att få höra hennes syster Astrid skratta, precis som hon, och se att när jag vände mig om snabbt, så kunde det lika gärna vara min mormor som satt där vid bordet och pratade om hur det var då. För länge sedan.
Allt är värt att fota. Som den gamla sommargården.
Jag fick också en förståelse för att det var just hon, som lämnade familjen, för att söka sig vidare. Även om hon följde sin äldre syster, precis som hennes yngre bror följde henne.
Det är något fint över att veta var man kommer ifrån. Så härligt att ett betongbarn ifrån stan, inte brydde sig om att mottagningen till mobilen försvann, att man klädde sig i fin fleece för att hålla sig varm eller om vi skålade med kaffe och sju sorters kakor.
Efter att ha julhandlat de sista (positivt tänkande för de är långt i från de sista, men jag är bra på att förtränga och tänker att OKQ8 har öppet dygnet runt, året runt) julkapparna lyckades jag ändå få följa med på vinnarens resa att få träffa sin släkt i Sverige.
Och vinnaren, vars namn jag inte vet, var så rörd och pratade om livets mening och hur allt som han upplevt som vackert på sin resa i Sverige inte var någonting mot bilden han fick när han mötte släkten.
Och jag minns min egen resa till släkten på min mormors sida för något år sedan. Och känslorna var de samma. Jag älskade att gå i skogen, längst med stigarna som min mormor och hennes syskon gått med kossorna, varje dag.
Att få sitta i köket där min mormor tultat omkring som liten. Och för er som vet något om min älskade mormor, har det för mig alltid varit svårt att se att hon varit ett barn som tultat omkring. Men där och då, kunde jag både tänka och känna det. Att få höra hennes syster Astrid skratta, precis som hon, och se att när jag vände mig om snabbt, så kunde det lika gärna vara min mormor som satt där vid bordet och pratade om hur det var då. För länge sedan.
Allt är värt att fota. Som den gamla sommargården. Jag fick också en förståelse för att det var just hon, som lämnade familjen, för att söka sig vidare. Även om hon följde sin äldre syster, precis som hennes yngre bror följde henne.
Det är något fint över att veta var man kommer ifrån. Så härligt att ett betongbarn ifrån stan, inte brydde sig om att mottagningen till mobilen försvann, att man klädde sig i fin fleece för att hålla sig varm eller om vi skålade med kaffe och sju sorters kakor.
Kommentarer
Trackback
