Anslagstavlan.
Det blir mycket jobbprat här. Lätt hänt när större delen av livet spenderas där. Usch, det låter så trist. Men det kan också vara så trivsamt. Som idag.
Vi har en underbar vaktmästare. Vi kan kalla honom "Erik". En sådan man som vaknar mitt i natten och kommer på att han glömt att sätta upp anslagstavlan i mitt och M:s arbetsrum. Som om en anslagstavla på golvet egentligen skulle göra någon skillnad i den övriga röran.
Han börjar i alla fall packa upp denna tavla och fixar med allehanda verktyg, samtidigt som vi har två elever som försöker läsa om någon konspirationstanke där den amerikanska staten har påverkat ozonlagret på något sätt. Redan där är det lite rörigt, med tanke på att både jag och M. egenligen vill gå och handla sötsaker för att kunna förbereda nästa lektion som börjar tio minuter senare.
Då knackar vår närpolis på, som vill ta ett snack om elevers vara eller inte vara. Han är självklart välkommen in i vår skrubb (materialrum som de flesta säger). Då ringer telefonen, och det är fina A. från socialtjänsten som vill planera in ett besök hos oss. Det ska han ju självklart kunna göra.
Men samtidigt står en av våra rektorer i rummet, med en lista över elever, som hon vill ha lite hjälp med. Och då knackar en annan elev på som bara vill berätta att han måste gå hem och kräkas lite. Men att han kanske kommer tillbaka till matematiken, eller i alla fall svenskan.
Och M. försöker prata med polisen. Och jag försöker låta inbjudande och trevlig på telefonen, behålla ögonkontakten med rektor och lugna eleven med kräks och lyssna på de andra två.
Det slutade med att vaktmästaren gick iväg. För att komma tillbaka när det "lugnat ner sig lite". Då kommer du aldrig få upp anslagstavlan försökte jag. Men lovade att han skulle få minst trettio minuter för sig själv. Och visst, när lektionerna var över, så hängde den där. Så fin. Anslagstavlan.
Vi har en underbar vaktmästare. Vi kan kalla honom "Erik". En sådan man som vaknar mitt i natten och kommer på att han glömt att sätta upp anslagstavlan i mitt och M:s arbetsrum. Som om en anslagstavla på golvet egentligen skulle göra någon skillnad i den övriga röran.
Han börjar i alla fall packa upp denna tavla och fixar med allehanda verktyg, samtidigt som vi har två elever som försöker läsa om någon konspirationstanke där den amerikanska staten har påverkat ozonlagret på något sätt. Redan där är det lite rörigt, med tanke på att både jag och M. egenligen vill gå och handla sötsaker för att kunna förbereda nästa lektion som börjar tio minuter senare.
Då knackar vår närpolis på, som vill ta ett snack om elevers vara eller inte vara. Han är självklart välkommen in i vår skrubb (materialrum som de flesta säger). Då ringer telefonen, och det är fina A. från socialtjänsten som vill planera in ett besök hos oss. Det ska han ju självklart kunna göra.
Men samtidigt står en av våra rektorer i rummet, med en lista över elever, som hon vill ha lite hjälp med. Och då knackar en annan elev på som bara vill berätta att han måste gå hem och kräkas lite. Men att han kanske kommer tillbaka till matematiken, eller i alla fall svenskan.
Och M. försöker prata med polisen. Och jag försöker låta inbjudande och trevlig på telefonen, behålla ögonkontakten med rektor och lugna eleven med kräks och lyssna på de andra två.
Det slutade med att vaktmästaren gick iväg. För att komma tillbaka när det "lugnat ner sig lite". Då kommer du aldrig få upp anslagstavlan försökte jag. Men lovade att han skulle få minst trettio minuter för sig själv. Och visst, när lektionerna var över, så hängde den där. Så fin. Anslagstavlan.
Kommentarer
Trackback
