buddhymyfriend

Samtidigt som man släpar iväg tvätten till tvättstugan en tisdagskväll klockan nio har man tid att tänka. Jag tänker på att jag måste lägga om vissa rutiner som jag tagit till mig den senaste tiden.

När man som jag har sitt arbetsrum fem meter ifrån elevcaféet gäller det att ha karaktär. Något som jag trodde jag hade. Men avsaknad av en sak, skapar beroende av en annan. Alltså har jag lagt mig till med att köpa någon form av fika varje dag.

Jag får fin stöttning av M. i detta matmissbruk, och sällan är det så tyst i arbetsrummet som när vi båda mumsar i oss var sin chokladboll. Och dessa bollar är egentligen två i en. Men så delar vi och låtsas att vi bara äter en halv.

Förut gick jag alltid en annan väg för att komma till kollegorna. Men nu passerar jag fint cafeterian och synar utbudet. Men idag tog det hela en annan vändning. När jag gick för att kopiera, möttes jag av en elev som glad i hågen frågar om vi ska äta var sin liten semla. "Jag har redan ätit en idag" svarade jag och trodde jag ursäktat mig utan att behöva outa mina nya kaloribombsvanor. "Men då bjuder jag" sa han. "Spara dina pengar" trodde jag var ett bra och respektfullt svar.

Men då la sig mannen som arbetar i vårt fina samtal. "Jag bjuder på en till dig idag". Självfallet försöker jag även här att fint avböja erbjudandet samtidigt som jag drar in magen och spänner hakan för att dra åt fettet där under. "Nej, du får inte säga nej, när jag bjuder."

Självfallet inte. Så två minuter senare befinner jag mig i korridoren, med papper under ena armen och med semla i och runt munnen.

Okej att jag själv inte har karaktär. Men att jag är omringad av feeders dagarna i ända. Det är jobbigt.