Flyttkartongsmördaren.
Jag har jobbat på den här rädslan. Mycket. Och på tio år kan jag säga att jag tagit gigantiska steg. Jag har tidigare varit rädd för att vara själv. Inte på det sätt att exempelvis behöva leva i ett förhållande för att inte vara själv som i singel, utan helt enkel en rädsla för mörker.
När jag var tonåring och var hemma själv, fick mina killkompisar alltid följa med in och titta i tvättstugan, i garderoben, under sängen så att ingen obehörig var där den inte borde vara. Och det var inte en 90-talets "vill du följa med hem på te- uppmanande fråga. Utan den var behövlig.
Jag läste alldeles för mycket Stephen King och Virginia Andrews innan jag började högstadiet, när de andra läste Sune och Bert. Och det är klart att Carrie inte är lämpligt för en flicka på 12. Men vad visste man om det då? Jag vågade till exempel inte sätta ner fötterna på golvet vid sängen på flera år, eftersom jag dessutom sett på film att då, då kunde hälsenor skäras av. Svisch! Så jag hoppade alltid ur sängen, ungefär 2 meter bort från den. Och hälsenorna höll sig hela.
När jag blev äldre löste det sig. Nästan. Jag kunde i alla fall säga till mig själv att det bara är fantasierna som spökar och att hörseln faktiskt kan luras.
Men för en halvtimme sedan sprang någon in i min trapp. Drog tag i min dörr, försökte dra upp den (den är alltid låst, hemma eller inte), plingade sedan på. Och jag, som faktiskt inte har någon i mitt liv som helt naturligt går hem till mig och rycker upp dörren höll på att kissa på mig.
Så jag smög som en ninja, upp till dörren och kikade ut genom det lilla hålet, och där stod en stor kartong och två svarta sopsäckar. Och det är nu det sjuka kommer. Jag börjar genast fantisera vad denna kartonggalning vill mig, vad är han ute efter? Hämnas han för att jag har stulit hans förråd?
Jag går till mina fönster i lägenheten och lyssnar. Visst hör jag röster. Män som talar. De låter exalterade. Och jag blir inte direkt lugnare.
Sen hör jag hur porten öppnas igen och jag tänker att det är nu eller aldrig. Jag gick ju ändå i judo och tog vitt, gult och orange bälte. När jag var tio, men ändå. Jag tittar ut igen, och där står en trevlig kille i sjuttonårsåldern, så då vågar jag svänga upp dörren och med min manande röst så frågar jag:
- Var det du som plingade på min dörr alldeles nyss?
Killen småfnissar, tittar på grannens stängda dörr mittemot och svarar att det var lillkillen. Och då slår det mig, att jag har ju fått en helt ny granne, med tre tillhörande barn som håller på att flytta in. Och jag förbannar min hjärna för att se en kartongseriemördare i stället för en granne som gått fel.
Jag välkomnar killen och stänger förläget min dörr. Och här sitter jag med ett rusande hjärta.
