buddhymyfriend

Ibland träffar jag på människor som hänvisar till en speciall tid i deras liv. Exempelvis finns det fler än en som då hänvisar till en tid då de tränade och var tajta som tusan. Att året för tajthet var 1992 och att det åkt ned en och annan skumtomte och envist stannat kvar i bålområdet, verkar inte spela någon som helst roll. För en gång i tiden var personen tajt som fa-an. Och på denna promenad längs med minneskanalen så vill jag svara: I begynnelsen, menar du? Men gör det så klart inte. Var kommer detta behov ifrån?

För även om ödmjuk inte är ett namn man förknippar med mig, så har jag i alla fall så stor koll på mig själv, att jag vet att även jag fastnat i mitt 1992, fler gånger än en.

För i mina historier bor en bartender. Som blandat drinkar högt och lågt. Att jag blandade drinkar i en stad där majoriteten tyckte GT var en drink, eller en stad där faktiskt drinkar vid namn Isbjörn och Gröna hissen gick hem, brukar jag snabbt viska förbi.

Där bor också ett litet troll som brukar minnas att, trots ett umgänge som besökte anstalter, häkten och levde med ständig span, var hon egentligen bara en helt vanlig, blond tjej med en gloria runt sitt huvud. Sådan var inte alls verkligheten.

Jag har haft en kontaktungdom som jag träffade och käkade middag med här om veckan. Hon frågade mig om jag hade pojkvän. På mitt snabba svar skrek hon: Varför?! Och jag svarade lugn: För jag har gjort det redan. Och där, och då, levde jag inte min historia längre.

Så varför finner jag ett behov av att glorifiera mig själv och göra mig till bartender? Var ligger charmen i att vara singel? Det är ju snarare ett måste än en önskan.  

Jag måste vara i en alldeles, alldeles för tidig fyrtioårskris.