Det där fäjsbok.

För några månader sedan lät jag mitt FB-konto "vila", aktiv som kontot varit under några år, ansåg jag att det var väl värt att få ta det lugnt ett tag.

På Twitter ställde någon frågan idag om varför människor lägger ner sina konton, att det skvallrades för mycket om personen alternativt att denne skvallrade för mycket var några möjliga alternativ till svar.

Så här på andra sidan är man nu mera en outsider. De konstiga, det är de som aldrig någonsin haft ett konto på FB, men de verkligen utstötta, det är de som haft ett konto och sedan slutat. För vad var det egentligen som hände? Konspirationsidéerna tar aldrig slut.

Själv kände jag bara att det var för mycket. Rastlösheten av att önska folk kunde uppdatera sin status, för att, när de uppdaterat, irritera mig på vad de skrivit. Vem fan bryr sig om att du ätit kycklingfilé med ris idag? Eller att du strechar inför träningen.

Jag orkade bara inte irritera mig längre.


Vara en Svensson eller bara vara lite manisk kanske.

Idag har varit en rolig dag. Jag är så sjukt trött och försöker hitta ett mellanting någonstans mellan koma och mani. Att sluta vara så snabb på att klippa med människor när de inte passar mig. Eller när jag inte passar dem. Till hundra procent.

Vi pratade om gamla ex idag på jobbet. Ja, vi hade en viktig studiedag också, där mycket diskuterades. Men det här är vad jag tar med mig från dagen. Det var galet på ett småfnissigt sätt, som när Å. svarade på frågan "Vad var det för fel på honom då?" "Tjaa, han var väl lite mycket nynazist bara". Jo, lite smått störd var han väl allt, både på ett och annat sätt, den där blåögda och blonda killen.

Jag har träffat min dos av crazy men. Det går inte att förneka. Men som tur är kompenserar min hjärna det med att glömma bort dessa snabbt. För att uppväga detta höjer mitt minne de bra män jag mött, till skyarna. Det är inte sunt någonstans. Men att sträva efter sundhet ringer ungefär lika lockande som att sträva efter normalitet, för mig.

Jag försöker hitta en balans med mig själv och mitt liv. Försöker sluta tycka att Svensson-livet är så jävla trist. Ibland intalar jag mig själv att mitt förakt mot alla Svenssons självklart beror på en inre längtan och en avundsjuka mot alla dessa som lever tryggt och njuter av falukorv och makaroner, som diggar husvagn på Bodaborgs camping, som tycker att lördagsgroggen framför Gladiatorerna är veckans The shit.

Men jag är inte så, jag får tårar i ögonen när jag ser program om människor som reser iväg för att upptäcka världen, när gamla änkor vandrar längst någon vacker pilgrimsled i norra Spanien, när personer hittar sina rötter, när jag får se gamla skejtare som fortfarande åker bräda, femtio år fyllda. Det bringar mig hopp. Om att det kanske inte är så illa ändå. Att bli äldre. Att bli trettiofem. Jag har ju hunnit en del ändå. Och fortfarande är att göra listan oändlig. Det bådar gott.


Att ladda för utgång.

Förfestarmusik, vare sig man går ut nykter eller inte, säger ganska mycket om hur kvällen kommer att vara. Man kan ju säga att det bara handlar om musiksmak också, men jag tänker på de som är som jag. De som presenterar sig tillsammans med en musikstil, men som senare på kvällen dansar till allt, bara sällskapet och stämningen är den rätta.

Ikväll ska jag ut med min älskade Malin. Det var en evighet sedan. Och det här är den låt som jag laddar med innan hon kommer för att hämta upp mig.

Aleks – Andra Porten 

En soft kväll, vem vet kan hända att det blir en kväll med champagne, dans, skratt och samtal.

RSS 2.0