Jag sitter här och skäms
Ibland kan man tänka sig att i ens yrke ingår det en specifik förmåga att lära in, med tanke på att man ska ha en förmåga att kunna lära ut.
På dn.se kan man göra ett test om vad man kan om Slussen. Och jag tänkte att här är ett bra tillfälle att visa sina kunskaper. Som ett ess i rockärmen gick jag en stadsvandring med en god guide från Stockholms stadsmuseum. Det var inte länge sedan. Inte ens ett halvår har gått.
Redan första frågan gör mig osäker. Nog för att det regnade den där eftermiddagen/kvällen, men visst lyssnade jag? Även om jag kände att jag gick med många muntra historieuppslagsverk så lyckades jag ändå med att lyssna, även om jag inte skulle komma i närheten av topp tre. Jag varken sponsrar Vår historia eller läser boken om Nunnorna i Venedig varje kväll innan jag somnar. Men lite kunskap kunde jag ändå ha pressat in.
Resultatet når ett knappt godkänt betyg. 11 rätt av 20 och jag tänker att jag måste bli bättre på att lyssna. Och så hittar jag på ursäkter. Jag gick i alla fall inte på ABBA-rundvandringen (men de som gick den var mäkta imponerade), inte heller valde jag Millenium-spåret (kunde inte med tanken på att jag inte läst böckerna). Men jag gick på efterpärlan i alla fall och det var mycket trevligt. Precis så lagom trevligt som en utekväll med jobbet ska vara.
Jag och Bull bröt upp tidigt och gick vidare på stand up. Mötte en komiker jag lärt känna via det nya sättet att mötas. Via Twitter så klart (och nej, det var ingen från Salong Betong). Klart var i alla fall att även om han var trevlig och rolig och varade humor med att vara PT så såg det ut som jag var en stor padda som omslöt en insekt när vi möttes. Nåja, några goda skratt bjöd kvällen på.
Förbjuden musik
Jag går omkring med en känsla av att en del musik som jag lyssnar på och vars texter gör mig så satans lycklig, berörd, engagerad, gråtfärdig och som får mig att gunga fram, inte alltid går hand i hand med min yrkesroll.
Som vanligt smyger jag ändå in dessa texter, dels för att det är ett grepp som gör att kidsen blir vakna, engagerade, lyckliga och får dem att gunga fram. Men framför allt för att texterna till dessa låtar skapar en diskussion som ingen 400 sidor tjock lärobok får dem att påbörja, arbeta sig igenom och avsluta.
http://www.youtube.com/watch?v=8kysVXm8F54
Ibland tänker jag på utbildningslaget som ligger vägg i vägg med mitt klassrum. Nog för att de aldrig hälsat med tjo och tjim, men inte heller jublar de över att Pendelparanoia spelas i rummet. Jag tänker att jag helt enkelt är landad nog för att hantera de ord och tankar som kommer och jag heller inte har så jävla mycket prestige i mitt yrke.
För det som inte får hända. Det som är absolut förbjudet i mitt klassrum är att diskussioner tystas av en grupp ungdomar som bara tänker på att meningen måste vara korrekt formulerad för att nå betyg. Hos oss prioriteras att lära känna sig själv, vårt samhälle, jaget i relation till gruppen.
Det här blir politik och statsskick på 2:49 minuter. http://www.youtube.com/watch?v=XTL-DVQcgpE
För vem kan förstå den här texten om man inte har en koll på sig själv, på sin omgivning, på omvärlden och kunskap om hur samhället och världen fungerar? Gott folk, Timbuktu. http://www.youtube.com/watch?v=VsYe5v4PvFE
Pondus är ett underskattat ord.
Läste, i en blogg, om pondus idag.
Bloggaren hade helt enkelt fått agera polis och använda sin allra rakaste arm för att dirigera trafiken.
Jag tycker ofta att den här skribenten är rolig att läsa.
Texterna, iakttagelserna, situationerna och tankarna är ofta skrivna i korta, klara meningar.
Det gör det kul att läsa.
Det finns bara ett rakt språk. Och ända så många toner och budskap mellan raderna att läsa in.
Och om man dessutom vet hur den här personen andas och lever auktoritet i sitt övriga liv,
blir texten om pondus och blockerande lastbilschaufförer, ett stjärnfall på en ljummen fredagshimmel.
Jag hinner sällan respondera bloggaren om dessa små, muntra tillrop.
Så jag det kulturellt rätta. Gömmer mig bakom min blogg och skriver om dennes blogg och inlägg istället.
Tvång
Precis som sig bör, går det inte att stoppa, kommer ibland när man inte vill och får mig att fundera på hur jag ska sluta.
Jag har börjat med ordvitsar.
Om någon säger "Jag är rädd att du går in i väggen" svarar jag "Nej, men jag går ut genom dörren".
Skulle någon gå bredvid mig om dagarna och kompa mig med musik, då skulle Karamelodiktstipendiet inte vara långt borta.
Egalias döttrar
Egalias döttrar handlar om Petronius som växer upp i landet... Egalia. Där kvinnorna är de som klär sig i arbetskostymen och männen flätar sina skägg och sköter barn. Och boken är ett barn av sin tid. Fast det omvända. Petronius drömmer om att bryta det rådande mönstret och går med i en maskulinrörelse och försöker skapa ett samhälle där alla är lika mycket värda.
När jag läste den här fängslades jag av hur författaren bytte ut orden i texten för att visa på könsbundet det och vi är. Människor blir kvinniskor. Epitetet man blir dam.
Nora i Ibsens Ett dockhem har också stannat kvar. Men mer som en person, en kvinna, som vågar bryta samhällets och familjens självklara förväntningar.
Det är så många kvinnor som lever under och i Fröken Duktig- syndromet. Som sköter barn, gör karriär och undrar varför ingen ser hur det kokar i huvud, i hjärta och i själ.
Kvinnor som håller så många bollar i luften att saker går på automatik, tills den dag då luften går ur dem. Och när den ena bollen åker ur sin bana, följer de andra, sakta men säkert, efter. Och kvar står kvinnorna nakna och utlämnade. Och känner sig inte alls duktiga.
Det behövs några fler Nora och Egalia i världen, som kan ta ner oss på jorden igen. Med kläder och stolta över vad vi åstadkommer. Varje dag.
Hur ska det gå för nästa generation?
Läser i lokaltidningen om två tjejer som går Samhällsprogrammet. Det har blivit dags för det stora projektarbetet. Och eftersom samhällsvetarna kan välja ganska fritt har det bestämt sig för att...
... de ska bli kända på tre månader.
De hoppas på att Filip Hammar, med ursprung från samma del som tjejerna samt jag själv, ska bli deras coach under tiden och därför ska en bekant försöka få tag på honom.
"De har ingen speciell talang som de ska bli kända för, utan de ska helt enkelt bara göra sitt bästa för att bli rikskändisar"
Så nu sitter jag här och funderar:
Det här ingår i tjejernas kursplan att göra ett projektarbete, så vem har sagt ja till detta tramstrams?
Och vad är syftet med projektarbetet? Vilket nytt resultat ska arbetet generera? Alla vet att vem som helst kan göra vad som helst och få tio minuter i rampljuset.
Mer om talangerna kan du läsa här:
http://www.magazin24.se/nyheter/koping/2011/11/04/projektarbetet-bli-kanda-pa-tre-manader
Hemma eller det som en gång var hemma.
Vad är hemma? Jag satt och funderade på denna fråga när jag passerade stadsgränsen i går. Framför mig hade jag en industristadsvy med tillhörande Volvo, Hydro och andra industrier.
Och på radion spelades, ruggigt nog, Veronica Maggios 17 år http://www.youtube.com/watch?v=sCXV5e0Ue78
En låt som jag i många år förknippat med mig själv och med min relation till min hemstad.
Det är en hatkärlek som gör att jag älskar att komma hem, äta den bästa kebaben som finns i Sverige (nej, inte ens Palmyra i Årsta kommer i närheten av Kebab House), gå på lokal, hälsa på gamla bekanta, träffa de bästa av vänner och familj.
Det är rastlösheten som gör det hela till en bergochdalbana. För emellan dessa kärleksfyllda möten, finns det absolut ingenting att göra. Trafiken går extremt långsamt och jag förstår att detta beror på att människorna här fyller sin tid med att åka, gå, prata och göra allting väldigt långsamt.
När jag visar N. min gamla höstadieskola, hälsar på vänner och skrattar hysteriskt åt gamla och nya minnen och när mamma serverar min absoluta favoriträtt. Då är det klart att det här är hemma.
Men Stockholm är hemma hela tiden. Vare sig jag är uppfylld av kärlek, uttråkad till döds, på jobbet, i bilen i Södra länken. Så är det hemma. Till och med när hösten kommit med den nya gråskalan och spolat bort varje uns till färg. Så är det hemma.
Tandfén
- Vad hände med tanden? frågade jag.
- Jag tror jag svalde den, svarade N, så där oberörd och nonchalant som bara N. kan svara.
- Men jag ritade en tand, la den under kudden hos pappa, och så fick jag en tjuga.
Där fanns elden och lågorna. Kapitalist, ja visst!
