Singel i Storstan.
Jag skulle kunna skriva en novell som handlar om att vara sambo i tio år. Den skulle följa den klassiska berättarmallen där handlingen följer i kronologisk ordning.
När läsaren kommer in i berättelsen är spänningen hög. Novellen har ett fåtal huvudkaraktärer som presenteras tydligt. Vardagsspänningen stiger (kastruller klingar och fötter stampas) och sedan fortskrider handlingen åter i lugnt tempo. En konflikt uppstår och läsaren får sedan iaktta The point of no return. Som slutar med att en upplösning kommer och spänningen trappas sedan ned och storyn bleknar.
Budskapet är tydligt. Lika tydligt som i Ibsens "Ett dockhem".
Jag har varit singel ett tag nu. Inte i tio år. Den berättelsen följer inte en jävla mall. Men skulle vara tjock nog för en romantriologi.
Handlingen hoppar fram och tillbaks. Berättaren skapar i nutid men hoppar gärna tillbaka till dåtid. Parallellberättelser är inte helt ovanliga och kan förvirra dess läsare. Om man inte är ett fan till författaren förstås.
En lätt förvirring uppstår i början då det droppas namn till höger och vänster. Någon karaktär flyger snabbt förbi, andra återkommer och vissa stannar där för alltid. Om de inte dör förstås. Först då vinner de sympati hos läsaren trots att karaktären är en tydlig antagonist.
Handlingen utspelar sig lite varstans. Och om det finns ett budskap från författaren så är det fri tolkning för var och en av dess läsare. Kanske kan den inledande meningen ge en ledtråd.
"Jag vill aldrig dö. Utan att ha levt. Intensivt. Och varje dag."
Här är det gott att leva.
När läsaren kommer in i berättelsen är spänningen hög. Novellen har ett fåtal huvudkaraktärer som presenteras tydligt. Vardagsspänningen stiger (kastruller klingar och fötter stampas) och sedan fortskrider handlingen åter i lugnt tempo. En konflikt uppstår och läsaren får sedan iaktta The point of no return. Som slutar med att en upplösning kommer och spänningen trappas sedan ned och storyn bleknar.
Budskapet är tydligt. Lika tydligt som i Ibsens "Ett dockhem".
Jag har varit singel ett tag nu. Inte i tio år. Den berättelsen följer inte en jävla mall. Men skulle vara tjock nog för en romantriologi.
Handlingen hoppar fram och tillbaks. Berättaren skapar i nutid men hoppar gärna tillbaka till dåtid. Parallellberättelser är inte helt ovanliga och kan förvirra dess läsare. Om man inte är ett fan till författaren förstås.
En lätt förvirring uppstår i början då det droppas namn till höger och vänster. Någon karaktär flyger snabbt förbi, andra återkommer och vissa stannar där för alltid. Om de inte dör förstås. Först då vinner de sympati hos läsaren trots att karaktären är en tydlig antagonist.
Handlingen utspelar sig lite varstans. Och om det finns ett budskap från författaren så är det fri tolkning för var och en av dess läsare. Kanske kan den inledande meningen ge en ledtråd.
"Jag vill aldrig dö. Utan att ha levt. Intensivt. Och varje dag."
Här är det gott att leva.
Kommentarer
Trackback
