buddhymyfriend

Jag gillar mitt jobb. Så till den grad att jag jobbar nästan jämt. Om jag inte spenderar tid med N. förstås. Och roligt är att nu har mitt jobb utökats och jag har gjort mig själv till rast- och gränsvakt.

Jag står som beskyddare över den västra delen av skolan. Leder små, unga vuxna, med bolmande cigaretter till den gräns som gräsmattan utgör. Det har varit så här i några veckor nu, i början suckades det och pustades. Men sen tror jag vi alla har förstått att där, utanför gräset, kan vi ha ett ganska schysst utbyte av varandra.

De gör som jag säger och jag kollar av hur de har det om dagarna. Ni skulle kanske bli förvånade över hur många artonåringar som med lätthet kan prata om hur tufft de har det i plugget. Vad de är bra på och vad de skulle behöva hjälp med. Flickorna pratar man med i grupp. Men de är har också mycket på sitt hjärta.

Det har blivit som en drive through- coachning. Eller en utanför gräsmattan- terapi. Hur som tror jag den är uppskattad. Och jag känner att jag gör en skillnad.

Alla lärare borde känna alla elever. Åtminstone borde alla elever känna att de blir sedda av varje lärare. Och där kan vi aldrig skylla på tidsbristen. Ögonkontakt och ett hej, tar varken tid eller kostar pengar, men genererar så mycket gott.

Ett hej, ett hallå, hur har du det idag?
Kan göra en människa stärkt,
när den känner sig svag.