What a day!
En del dagar är det som att man iakttar det som sker, liksom från sidan på något sätt. Kroppen agerar med hjärnan följer inte riktigt med. Idag är en sådan dag.
Det började med ett arbetsmöte i mitt kök. Hur vanligt är det? Men det var effektivt och jag kände äntligen att jag kunde släppa lite av den lista som vilar som en hinna i min att måste- hjärna.
Efter morgonmötet kom en mäklare för att värdera min lägenhet. Trots att han värderade den till samma summa som jag köpt den, så blev jag besviken. Konstigt med tanke på att det enda jag gjort är att spackla upp och tapetsera garderobsdörrarna. Det där med att vara nöjd, kändes rymdmils avstånd borta.
Jag tror min besvikelse låg i att när jag köpte den här lägenheten så såg den ut som att någon djupt nedgången i ett missbruk bodde i den. Missbrukaren visade sig vara en stenrik svensk-amerikansk man på 85 vårar. Och här har ju jag bott in mig och tänt värmeljus och gjort andra myshöjande saker.
Konsekvensen blev också att jag inte kommer byta lägenhet med grannen. Det blir för dyrt och för mycket att renovera. Men nu försöker jag gnida Buddhys mage och påminna mig själv om hur nöjd jag borde vara. Hur nöjd jag ska vara. Hur nöjd jag är.
Tillbaka på jobbet kändes det som det var sorgsen stämning. Vet inte om det var min egen sorg eller om det vara andras sorg som dundrade in i mig. Ledsamt och uppgivet var det i alla fall. Och jag känner mig lite rådvill nu. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Har skeppet börjat luta för mycket, för att det ska gå att rädda med alla besättningsmän i behåll? Att låta orkestern spela på däck, känns som ett spel för galleriet. Det känns inte äkta. Det känns inte jag. Men den här situationen tror jag till och med att Buddhy inte skulle låta vara mig nöjd med. Förändring måste ske! Men hur?
Ibland när det känns tufft,
är det för att ner är upp
och himmel är hav.
Ses någonstans där bara
skratt är ett krav.
