Man får omvärdera sig själv ibland.
Insikten om detta gör mig glad. Det sänker kraven på mig själv.
Jag tänker inte ens vara ledsen för alla fina sms som försvann, för alla mysiga bilder på N. eller fina kort på kidsen. Allt finns redan i minnet, och annars kan jag alltid skapa nya. Ska sluta med det här begäret har jag bestämt.
Buddha
Det finns världsreligioner som har mängder med regler som handlar om att följa Guds ord. Gör si och gör så därför att Gud säger att det är så ni bör göra. Och det är klart att det även inom Buddhismen finns regler för vad man bör och inte bör göra (inte döda, inte stjäla, inte ljuga osv). Men in the end of the day, som det så fint heter, så handlar det om att inse lidandet och göra sig fri från begäret. Att sluta sträva efter att bli lyckligare. Att vara här och nu.
Vi fick prova på att meditera idag. Det gick inte så bra. Några kids hade fnitteranfall, några prasslade med papper och jag kunde inte vara här och nu. Allt jag kunde höra var den där klockan som tickade i rummet. Och tänka på att dagens moderna människa i Väst har så mycket bekvämligheter, så mycket elektronik och sociala medier, att be någon att prova på att meditera är bland det svåraste man kan göra.
Bara att sitta på en mjuk matta på golvet var svårt för rumpor som är vana med fåtöljer och soffor.
Och munken kunde inte svara på min fråga om varför Buddha ibland framställs som smal och mediterande, ibland som tjock och glad. Är det en reklampelare för att sälja in buddhismen till Kina? Är det för att det egentligen är en munk? Är det när Buddha är som allra lyckligast i sin upplysning?
Rastlös.
Då och då kryper det under mitt skinn. Jag längtar efter det som kallas livet. Trots att jag inser att livet är det som sker här och nu.
Det finns många som säger att man inte ska blicka bak för mycket och tänka på det förflutna (det är så kört för mig eftersom jag är en obotlig romantiker för det som var då, när jag var yngre än jag är idag). Men man ska heller inte planera framåt eftersom det inte tillåter människan att uppleva nuet till hundra procent. Nej, det ända rätta är att känna varje känsla, ta in att det här som händer just i denna sekund. Faktiskt är livet.
Så på min gravsten skulle det då kunna stå "Hon levde livet genom de sociala medier hon behärskade. Blev bekräftad genom sitt jobb. Och försökte vara den bästa mor hon kunde vara." Tragiskt. Tragiskt. Ja, svårt att finna ett annat ord än detta.
Jag har en annan teori om detta krypande i kroppen. Den handlar om att ha för mycket tråkigt här och nu i kombination med för lite planer i framtiden (planer som inte enbart är jobbrelaterade). För planer får en att fokusera framåt när det börjar klia i nervtrådarna. Det skapar en rycka på axlarna- känsla över att det här som känns trist just nu inte spelar så stor roll, för snart klickar kalendern in på Dagen. Då det händer.
Malinismen, där vi fokuserar på framtiden.
