En del män står så nära i kö att man skulle kunna tro man hade ett samlag med dem.

De andas högt och i stigande takt ju längre tid det tar i min nacke. Mina nackhår reser sig, dock av obehag i stället för välbehag.

De kan nästan gnugga sitt kön mot min kropp.

Det enda som talar emot att det faktiskt är ett påklätt samlag de håller på med är att de verkar tycka att det inte går fort nog innan det är klart.

Tiden som begrepp är roligt att tänka kring tycker jag. Upplevelsen av om en stund passerar snabbt eller långsamt beror för mig på vilka som ingår och vad som ingår i rummet och tiden.

N. hade sitt sexårskalas i helgen. Tio stycken små, prinsessklädda, fnittrande flickor, skulle kalasa i två timmar. Egentligen är två timmar inte mycket tid. 120 minuter. Inte om man i veckan suttit i tre timmar på föreläsning om den nya skollagen.

Efter femton minuter tittade jag på klockan för första gången och började räkna ner. Efter 45 minuter tänkte jag att det var en evighet av rosaskimrande pyssel kvar. Trots schemalagda lekar, presentöppning, ballongförstöring och dansstopp. När det var tjugofem minuter kvar av kalaset började även barnen att varva ner och promenera planlöst i lokalen vi var i. Det var då jag insåg att jag var tvungen att agera lekledare.

Så jag kastade av mig skamrocken och ledde barnen i tjugofem minuters minidansmaraton. Kanindansen uppskattades mest av barnen. N.s pappa och två andra föräldrar plockade upp min skamrock och delade den i tre lika delar och satte på sig själva den. Då ökade jag på lite och dansade hästdansen, tätt följd av hulahula-dansen. N.s pappa har aldrig sopat ett golv så noga.

Och plötsligt hade tiden passerat och fnissande, flickor var tvungna att gå. Jag lärde mig min läxa och nästa år ska jag leda varenda lek på kalaset. Inte vara en passiv bisittare.

Sen åkte jag och träffade en mycket kär vän. Och aldrig har tiden passerat så fort. Det är synd. För det betyder att nu är det en evighets väntan till nästa gång.

Snart fyller N. hela sex år. Hon och hennes vän ska ha kalas tillsammans. Jag och N. har suttit och gjort jättefina och pyssliga inbjudningskort. Vi har paketerat dem och fixat. Sen hamnade de i bilen, i väntan på frimärken och brevlåda. Riktigt stenålders.

De har varit i bilen sen dess. Så idag ska vi göra på ett nytt sätt. Hemleverans. Vilket betyder att jag, tack vare min "jag är bra i starten- mentalitet", nu får åka runt till alla inbjudna sexåringar och överlämna de rosa, vackra korten personligen.

Det känns så Solsidan.

Jag tycker om att ha kontroll. Oftast så försöker jag att göra det bästa för att inte heller tappa den. Men jag skulle ljuga om det inte hände någon gång. De gånger jag tappar den är det som att golvet omvandlas till en djup avgrund som jag sakta men säkert får klättra upp för. Och ja, ofta är det dagen efter kvällen före.

Kontrollen gäller det mesta. Där den stört mest är att jag alltid velat ha kontrollen över hur andra personer ser på mig. Jag har anpassat mitt sätt att agera efter min omgivning, likt en kameleont. Vill personerna i rummet tala politik talar jag politik. Vill de höra hur bra de är. Då har de fått höra det.

Hobbyanalytikern förstår säkert att detta grundar sig djup och har sina rötter i min barndom där mitt behov av att bli sedd inte blev tillgodosedd av de jag ville ha uppmärksamheten av. Detta omvandlades till en, i vuxen ålder, tanke om att vilja vara omtyckt. Att vilja vara duktig. Att vilja få beröm.

Till skillnad mot vad som ofta sker, nu i vuxen ålder, där en del tycker det är överdrivet och berömmet ofta omvandlas till en klapp på huvudet. Vilket i min tur skapar en grym förakt för personen i fråga. Något som jag så klart inte säger, eftersom andra då kan se mig som någon som inte är värd att få beröm och vara omtyckt.

Ja, spiralen kan bli lång och djup, ända ner i avgrunden.

Och nu står jag i en situation där jag tvingats träffa mig själv och släppa allt vad kontroll innefattar, med skyddsnät och allt. Det finns så mycket energi, så mycket känslor och så många ord som behöver bli sagda att jag släppt alla mina vapen och klätt av mig min rustning. Det är naket. Men det är definitivt inte kallt.

Och där, finns bara jag. Den som inte så många mött på. Den som brutalt och ärligt kan höja någon till skyarna, som kan såga någon vid fotknölarna, som kan kyssa någon tills läpparna ömmar. Som kan skratta tills det inte finns några glädjetårar kvar. Och jag gillar henne. Gillar att hon är tillbaka i mig. 

 I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Den här helgen slog ner i mitt hjärta och min hjärna som ett oväntat regnväder en varm sommardag.

Det spelar ingen roll hur alla andra helger i framtiden blir.

Den här kommer finnas med mig resten av livet.

Det vet jag.

Det finns många saker som är härligt i livet och är man som jag, en blödig människa, som gråter när någon annan gråter så behöver man ibland det där härliga och roliga. Här är saker jag finner underhållande. Och varken N., vänner eller grannvänner kommer finnas med. Risken är att det här skulle bli världens längsta inlägg då.


Att höra Maria Montazami säga "Kärleken faller inte på träden. Utan den ska gödlas" och "Golf är ju fantastiskt. Det är ju en social sport. Antingen kan man spela själv, som jag gör."

Att se ögon glittra av glädje. Idag glittrade det i flera ögon jag mötte.

Små sms som plingar till i telefonen som berättar att man finns i tankarna hos någon annan.

Att fantisera ihop nya dvärgnamn och sätta de på personer man egentligen inte känner.

Elever som ber att få låna hem boken som man faktiskt har lagt ned tid på att hitta till dem.

När saker löser sig.

Eddie Izzard. Det är något visst med sminkade män.

Höra musiken skråla ur högtalarna när man står utanför sitt rum och sen se M. sitta där inne och gunga loss.

Att ge någon en present. Inte värd något ur ett pengaperspektiv. Men där jag lagt ner lite tanke.

När man hinner ut 30 sekunder före larmet startar på jobbet. Som att springa i mål som etta varje gång. Eller springa ut.

Att veta att på torsdagar är det fredagar som följer.

Jag önskar att jag vore en liten fläck på golvet som någon vacker själ kunde förbarma sig över och torka upp. Inte som en sunkig gammal kaffefläck som runnit längs med köksskåpet, utan mer som en graciös, dramatisk ginfläck, som fallit ur sitt glas när isbitarna rörts omkring i rytmen till http://www.youtube.com/watch?v=2vKElPS2cRo&feature=related som för övrigt kombinerar det underbara i mötet med soul och Skåne.

Absurditeten över denna onsdag går knappt att ställa upp i kalendern, för i de inbokade mötena, fanns det nya möten, akuta händelser och slagsmål att stoppa.

Jag har svårt med att man kan vifta bort problem genom att kalla något för typiskt "grabbigt" eller "tjejigt". Kanske vill jag leva i framtiden, men känns det inte väldigt stenålders med att kalla det "grabbigt" när en kille slår en annan kille med knytnäven på näsan och avlutar det hela käckt med att svinga en kakelplatta som en frisbee över lokalen, mot killen med blodig näsa? 

Efter en sådan här dag hämtar jag energi på flera olika sätt. Beroende på upplevelserna innan. 

Här är ett exempel. Jag kallar det för Gloria-energi:
Här får jag till det genom att sätta mig hos en elev och faktiskt mena när jag frågar: Hur har du det (och nej, jag har inte träffat denne person innan). Här börjar oftast eleven berätta. Sedan går jag på steg två, jag lyssnar. Sedan ökar jag spänningen genom att faktiskt försöka hjälpa den aktuella eleven som ibland kan uppleva sin tillvaro som lite trassligt. Lite extra jobb. Men en lyckligare ungdom betyder också en lyckligare lärare.

Exempel nummer två kallar jag för Kollegialenergi:
Här försöker jag att synka att vara på mitt arbetsrum ungefär tre minuter tillsammans med min Bill. Oftast hamnar vi i dessa panikartade ögonblick i någon form av moraldiskussion. Ibland försöker vi hålla skenet uppe en stund, och det brukar resultera i ett stort, härligt, fnitteranfall. Som gör att vi får torka tårarna, försöka placera tillbaka mascaran och rätta till kläderna.

Den tredje saken jag gör kallar jag för kramenergi:
Det innebär enkelt förklarat att jag kramar de som verkar kramiga. Ibland är andra kramiga på mig. Och då blir jag likadan tillbaka. En mycket underskattad metod för att få energi (jag stjäl helt enkelt de andras energi genom att suga ur den ur kropp och själ).

Ibland använder jag mig av lyssningsenergi:
Jag sätter mig ner, gärna med vuxna, kloka och ser ut som jag lyssnar. När jag lyssnar sker det selektivt och jag filtrerar bort allt som jag irriterar mig på och lyssnar på sånt som roar mig.  Som elitistiska uttryck och konkurrens, som roller i gruppen som tilldelats en gång i tiden som ingen vill eller vågar sudda ut (för precis som pensionärer kan skolan vara - så här har det ju alltid varit). Ibland fokuserar jag på att gissa personen bredvids storlek på fötter. Jag tar in skämten som finns där emellan och är glad att någonting är positivt.

Och om dagen ändå slutar med att jag är lite utarbetad stannar jag på Filips Pita i Fisksätra och lyssnar på Malak Hanna http://www.youtube.com/watch?v=EE3Ktlb5Q9w&feature=related Vardagsenergi en helt vanlig onsdag.

Att vara någons första tanke,
när denne vaknar.
Det är fint.

Att även vara någons sista tanke,
när denne somnar.
Det är kärlek.

Det ringde på dörren igår och eftersom jag klätt om till mina rosa mjukisbyxor i plysch, dekorerade med Betty Boop, övervägde jag att inte öppna. Men eftersom jag faktiskt har ett litet spionhål i min dörr, såg jag att det var underbara A. och då spelar det ingen roll att både jag och mitt hem ser ut som efter det att en orkan virvlat runt.

Och tur var väl det, för jag fick en present, "för att jag är den jag är" och för att jag numera inte ingår i de bolmandes förening. Presenten var världens vackraste stickade tumvantar i gult och brunt garn med en stor uggla på ovansidorna. Och en liten uggla på insidan av var tumme. Jag är kär i de här vantarna! 




 

Niclas Wahlgren.

Varför?

Jag tycker om att skriva. Och drabbas sällan av skrivkramp. Som här till exempel. Jag skriver det som dyker upp, utan att lägga för mycket tankeverksamhet på att det ska intressera andra eller att jag ska komma på något klurigt för att få andras ögon att läsa mina texter. Den här bloggen skriver jag för min skull. Och för att slippa hänga på Facebook stup i kvarten.

Idag ska jag skriva texter och presentera de olika utbildningarna på mitt program. Här finns det en uttalad läsare, som dessutom ska bli intresserad av att börja på skolan där jag arbetar, efter att ha läst texterna på hemsidan. Det här ger mig skrivkramp. Jag formulerar mig, omformulerar mig, väger ord på vågskål, hittar nya nyanser att beskriva, skriver kort och med mycket fakta. Ändrar mig och skriver en värvningstext.

Jag har prestationsångest. Och skrivkramp.

Introduktionsprogrammet: Där de bästa, får det bästa, av de bästa. Räcker det, tro?

Fokus idag har varit helt galet. Fel saker tar min uppmärksamhet och jag fylls på med energi genom saker jag inte borde ha tid för. Steget i att ligga steget efter har minskat men fötterna är fortfarande inte helt i fas. Jag har något galet behov av flams. Varför vet jag inte. Men jag vet i alla fall att jag just nu inte uppskattar folk som går omkring med ett kvastskaft uppkört i sitt culus som vi säger på latin.

Funderar fortfarande mycket med det här att se varje individ, inte bara skymta, utan faktiskt att se varandra. Det är svårare än man tror. Jag vet inte om jag ser rätt individer eller om jag bara skymtar en del personer ibland. I andras ögon ser jag säkert fel personer och lägger ner för mycket energi på fel personer/ungdomar. Men ibland går det inte att ignorera ett par ögon som berättar att de behöver någon att prata med.

Blev glad idag när en elev sjöng med i hela Talking about a revolution- skivan med Tracy Chapman. Och ett tag var det lite allsångskänsla inne på kontoret. M. svarade med att be oss höja volymen. Men jag intalar mig själv att det inte har någonting med min sångröst att göra.

N. är sjuk. Hämtade henne från skolan idag. Missade handledningen som jag sett fram emot. Jag försöker nu slå bort konspirationstankarna om att det var en hämnd för mitt mejl i fredags. För jag har varken sett svin eller koppor på henne.



Förra året hade vi en trevlig afton med jobbet.

Marcus Birro.

a) Jag har ett jobb på Kvällsöppet på TV4. Jag trivs där.

b) Jag bor på Södermalm i Stockholm med min familj. Vi trivs där.

c) Jag är sugen på att göra annat, så jag utmanar Göran Hägglund och Mats Odell i kampen att fortsätta, alternativt bli ny partiledare för KD.

TV4 inser svårigheten att arbeta på Kvällsöppet på TV4, och att vara objektiv, samtidigt som man aktivt väljer att ta ställning för KD (för man bör stå bakom partiet om man vill partiledare). TV4 informerar om detta dilemma.

d) Jag tar tillbaks mitt erbjudande till KD:s valberedning.

e) Jag får sparken från TV4.

Nu är jag ledsen och min familj med. Därför säger jag det här till DN.se:
"Nu ska jag hem till min gråtande familj och berätta att vi måste flytta från Stockholm /.../ Jag hoppas bara att de (TV 4) har tillräckligt med ballar för att inte slänga ut oss på bar backe."

Malin.

a) TV4 betalar inte några gränspoliser i Stockholm för Stockholm är inte ett eget land (även om det vore världens bästa). TV4 äger inte Stockholm och kan alltså inte bestämma vem som får respektive inte får bo här. Du kan lugnt bo kvar i huvudstaden.

b) Om TV4 äger din lägenhet så finns det alla möjligheter att fortsätta leva här. Man gör som majoriteten unga, vuxna, separerade, studerande. Man hyr i andra, tredje, tjugofemtehand. Man inser att man bor i en skokartong med barn, men det är priset man betalar för att njuta av tre kronor. Eller så köper man och betalar dyrt för att se mäklarnas och bankmännens magar växa. Och för att fortfarande bo i en skokartonsstorlek till lägenhet.

c) Man flyttar någonstans där bostadskön inte låter den köendes ålder hamna någonstans mellan pensionen och graven vid inflytt och tillträde. 

d) Och om det är jobbet som oroar, så gör man som alla andra. Söker nya. Ibland sänker man sina krav för att man priorieterar sin familj, sig själv och sitt boende.  


Snabba beslut och egocentriskhet kan göra att man slänger iväg sin karriär i ett nafs.

Sveriges läkare ställer sig som bekant positiva till att skriva ut medicin till höger och vänster, högt och lågt.
Hjälp för panikångest, för depression, för diverse diagnoser och för att man känner att man behöver piller helt enkelt.

Jag har haft både det ena och det andra men de tillfälliga dalarna i livet har lösts utan pillerkartor. Min erfarenhet av lyckopiller går därför via vänner och bekanta.

Några har ätit lyckopiller i flertalet år och tänker aldrig sluta. Några har ätit under perioder när måendet svängt de skarpaste kurvor. Några har valt att absolut inte äta lyckopiller med argumentet att problemen måste lösas ändå, i kroppen, i huvudet.

Jag tänker att allt är individuellt, men min grundinställning är att alla skulle få hjälp med sitt mående, utan att trycka i sig fabriksproducerade, vita knappar. Och ska man poppa piller bör man medicinera lika mycket terapi. Annars blir det lika givande som att plugga till prov genom att memorera färdiga meningar utan att förstå dess innehåll.  Alla rätt men har ingen aning om hur man ska använda sin kunskap.

I ett stressat samhälle ska problem lösas snabbt. Men det finns ingen expresskurs i att lära känna sig själv, det tar tid. Och det är klart att snabba lösningar kommer i pillerkartor. Men ett bra mående tror jag kommer i långsamma steg, dag för dag. Eller genom snabba promenader, en på morgonen och en på kvällen. Det har Nisse Simonson lärt mig ska vara minst lika bra som lyckopiller. Här är hans hemsida http://www.nissesimonson.se/artiklar.asp  och här hittar ni lite information hur man studerat "på ett vetenskapligt sätt Prozac substansernas effekt vid milda depressioner"

http://www.nissesimonson.se/article.asp?ID=2075

"Dom menar att om man tar med även de undersökningar som inte visar effekt är det övervägande intrycket av medicinering av milda depressioner med SSRI preparat att om man väger mot alla biverkningar har de med sin effekt som knappt skiljer sig från placebio ingen plats i behandlingen.

Sedan sade jag att man gjort undersökningar där man tagit folk med samma tyngd på sina depressioner och jämfört effekterna av motion och mediciner.Då visade det sig att effekterna var de samma medan antalet återfall var mycket högre bland de som medicinerade. Det är en undersökning från Duke University."

Det är klok man den där Nisse. Och självklart tycker jag att exempelvis Prozac kan rädda många när det gäller att hålla näsan ovanför vattenytan. Det är resten av medicinpoppingen som jag har frågetecken kring.

Jag är en lejonmamma. Som inte är duktig på att härbärgera mina känslor. Igår fick jag förklaring till varför N. varit ledsen en tid nu.

Alla i klassen har  börjat att tappa tänderna nu och går omkring med sina mindre och större glöggar. Men N. har gjort saker lite tvärtom. Hon har fått nya tänder innan hon tappat några gamla. Som en haj, kan man beskriva det, med dubbla tandrader. Över detta har hon alltså varit mäkta bekymrad.

I mejlet från skolan, som andas stolthet över sin matematikmetodik, läser jag att bredvid tavlan har man nu satt upp en lapp där barnen får gå fram och fylla i varje gång de tappat en tand. Och det är nu som det går upp för mig varför N. har vickat på sina små framtänder fram och tillbaks, nästan tvingat dem ur munnen, även om de inte rör sig en millimeter. Hon vill ju också gå fram till tavlan.

Vad är nästa steg? Att sätta upp ett diagram där man berättar om hur mycket veckopeng man får? Hur många utlandssemestrar man åker på? Hur många bilar familjen har? Ja, jag vet. Det här är inte logiskt att tänka att hennes söta lärare skulle göra så här. Men där lejonmamman kliver in, där slutar förnuftet att fungera och magkänslan slår ut alla kloka tankar.

Så vad gör jag? Jo, skriver ett mejl. Korta meningar. Konkret fakta. Så här har det blivit för N. Och en liten lätt fråga om vad deras pedagoiska tanke var med denna övning. Och avslutar med "med vänlig hälsning".

Och det är där jag känner att jag ångrar mig. Jag har inte alls haft en vänlig tanke med min mejl. Jag är förbannad å alla föräldrars vägnar. Och så skriver jag med vänlig hälsning. Det är som att ta tillbaks allt jag skrivit. Skulle en förbannad pappa göra så?