buddhymyfriend

Idag fick jag ett SMS från en elev som var ute i skogen:

Malin ring!
Vi är åt helvete.

Jag borde blivit oroad och funderat på lösningar hur de skulle ta sig i mål. Men jag bara skrattade, hysteriskt. Ett sånt sms passar precis ihop med min humor. För jag har ju livlig fantasi. Och lätt för att få bilder och fortsätta brodera ut en historia som till slut inte har ens en promilles sanning i sig.

Själv började jag fundera på var H står på kompassen. Norr, söder, öst, väst och helvete.

Sen såg jag eleven O. framför mig, med bakvänd keps, en cigarett i handen, svettandes och skakig. Redo att ringa Taxi Stockholm för lift. Sånt är också roligt, tycker jag. Självklart inte om det skulle hända. Men rolig som fantasi.

Jag terapiade O. ett tag i telefonen, skärpte till mig och försökte uppmuntra eleven med vän att inte bryta banan. Det gjorde de i alla fall men de fixade sexans kontroll på vägen.

Och allt slutade gott. Varje elev hittade till mål.

Just det. En elev frågade mig idag om var röklinjen går någonstans i skogen. Jag tolkar det som att mitt buskap gått fram. Flitigt tjat och skratt går hem i stugorna.

Detta är som allt annat subjektivt. Ingenting har någon vetenskaplig grund som backar upp de påståenden och frågeställningar som kommer att tas upp. Det handlar bara om livet, om hörsägen och om att leva och lyssna här och nu.

Dagens fråga handlar om män och deras förhållande till sina förhållanden:

Bakgrund:
Egen erfarenhet och mina vänners ord beskriver flertalet gånger liknande händelser. Detta kan vi samtala kring och återkomma när nya erfarenheter lagts till eller att påståenden fått omvärderas. En del kanske skulle kalla det ett ältande av känslomässigt dravel. Själv ser jag det som att vi snart närmar oss en doktorandnivå när det gäller forskningen kring sociala relationer ur ett genusperspektiv.

Frågeställning:
Är män fegare än kvinnor när det gäller att vara ensamma? Gör den grabbiga gängmentaliteten i de yngre åren samt som unga vuxna, att grabbar endast kan leva i förhållanden? Är det så att män inte tar initiativ till en separation om det inte finns en annan kvinna redo att kliva in efter den förra?

Diskussion:
Erfarenheten som tidigare beskrivits säger att jag känner flera män, som haft flertalet seriösa förhållanden (seriöst betyder här att man är överens om tvåsamhet, man lever tillsammans och delar på hyran). Men som under detta förhållande "råkat" träffa en ny kvinna. Och då funderar jag på dessa två scenarion:
a) om man "råkar" träffa en ny kvinna, sätter det inte igång en inre diskussion hos män att det kan betyda att man inte är helt nöjd med det förhållande man lever i för stunden?
b) jobbar man hårt på den nya kvinnan, tills dess att man är överens om att upptagen man och ny kvinna är ett nytt Vi, och först då separerar från kvinna nummer ett?

Bearbetar män aldrig sina relationer, i och med att de är i stadiga relationer som till och med överlappar varandra? Och betyder det i så fall, att de aldrig kan lära sig något om sig själva? Och den som slår hårdast i magen; stannar män kvar hos sin första kvinna om de inte får ett löfte av den nya kvinnan att det ska vara all in, från början?

Slutsats:
?



Många män är som ett pussel,
där det fattas en bit av himlen, blå.
Man vet att det inte är någon idé att lägga,
men man vill mot oddsen gå.

Mitt jobb har de senaste månaderna besökts av små, snygga larmkillar som installerar och drar kablar. Det har blivit något av en grej för några i arbetslaget att flirta hej vilt med dessa gossar. Eller en gosse, framför allt.

Och idag hände något mysigt. När jag kom till jobbet stod min dörr öppen. Gissa vem som var där? Hetingen. Man kan ju inte bli annat än på bra humör när morgonen börjar så.

På väg för att köpa kaffe, man vill ju hålla sig i närheten, möter jag min kollega. Vi kan kalla henne M. Även hon såg förtjusningen i att ha en vacker man på morgonbesök.

Så när vi går in på mitt arbetsrum igen ställer jag den oundvikliga frågan:
- Jag har en fråga från mitt utbildningslag. Ska ni arbeta här länge?
Den vackra ser oroad ut och svarar:
- Ja, det blir nog ett tag till i alla fall.
Men då möter jag hans bekymrade min och svarar:
- Vad bra!

Det tog någon sekund innan min kontring gick in. Men så kom det ett finurligt leende till svar. Och M. och jag skrattade gott i korridoren åt den galna morgonen.

Tänk att ögongodis smakar så bra
elkillar det är bra grejer att ha.

Jag tänker nu gå till motangrepp mot min egen allergi för skamfyllda situationer. Det är till exempel när människor sjunger för mig på min födelsedag. Då går jag till motangrepp genom att sjunga riktigt, riktigt högt när andra fyller.

För 72 dagar sedan skrev jag en liten text som handlade om en man. Det skamfyllda är väl inte själva texten i sig. Utan att jag lät honom läsa den. Behöver jag säga att han inte hade en liknande text skriven till mig i sin telefon?

Här kommer ett smakprov. Inom parentes finner ni nu mina tankar och reflektioner.

Jag är kär i en chattkonversation. Kär i en profilbild av en man jag egentligen inte känner. Men när vi står i samma rum darrar luften där jag står (nä, den darrade nog aldrig, på riktigt). /... / Han har en humor som jag delar, en direkt ton som får min respekt. Och han själv är vacker som få. Jag får stå på tå för att nå upp till hans hals (om det här finns ingenting annat att skriva, så är det så här 72 dagar senare).

Han har en oreda på sitt skrivbord som jag låter vara hans. Den auktoriet han utstrålar får mina pedantiska fingrar att sluta klia.

Hans isblå ögon lutar snett ner mot golvet precis som mina (jo, jag förstår att jag söker anledningar till varför en ying hittat sin yang).

/.../

Jag läser in alldeles för mycket i hans leende mot mig över lunchbordet. Jag är kär i en tanke innan den ens hänt (jo, eller så är jag kär i kärleken). Hans kläder sitter som gjutna, får mig att dra efter andan när han går förbi. Hans alldeles perfekta balans mellan uppmärksamhet och ignorans får min hjärna att trassla sig, mina nervtrådar att spänna sig och mitt hjärta att bulta i otakt (jo, han är faktiskt skitsnygg, rent utsagt).

Usch, kan inte skriva allt. Inte ens här. Och det enda jag kan tänka är att superlativen och olika nyanser av åtrå och beundran aldrig verkar kunna ta slut. Vill inte ens tänka på situationen när han fick läsa det här. Det måste varit en evighetstortyr för honom. Stackaren.

Jag är kär i att vara kär
och ibland spelar det ingen roll
vad den andre vill eller vem han är.

Jo, motangrepp nummer tre. Jag har svårt för mina egna fötter. Det är därför de är här.

En del dagar är det som att man iakttar det som sker, liksom från sidan på något sätt. Kroppen agerar med hjärnan följer inte riktigt med. Idag är en sådan dag.

Det började med ett arbetsmöte i mitt kök. Hur vanligt är det? Men det var effektivt och jag kände äntligen att jag kunde släppa lite av den lista som vilar som en hinna i min att måste- hjärna.

Efter morgonmötet kom en mäklare för att värdera min lägenhet. Trots att han värderade den till samma summa som jag köpt den, så blev jag besviken. Konstigt med tanke på att det enda jag gjort är att spackla upp och tapetsera garderobsdörrarna. Det där med att vara nöjd, kändes rymdmils avstånd borta.

Jag tror min besvikelse låg i att när jag köpte den här lägenheten så såg den ut som att någon djupt nedgången i ett missbruk bodde i den. Missbrukaren visade sig vara en stenrik svensk-amerikansk man på 85 vårar. Och här har ju jag bott in mig och tänt värmeljus och gjort andra myshöjande saker. 

Konsekvensen blev också att jag inte kommer byta lägenhet med grannen. Det blir för dyrt och för mycket att renovera. Men nu försöker jag gnida Buddhys mage och påminna mig själv om hur nöjd jag borde vara. Hur nöjd jag ska vara. Hur nöjd jag är. 

Tillbaka på jobbet kändes det som det var sorgsen stämning. Vet inte om det var min egen sorg eller om det vara andras sorg som dundrade in i mig. Ledsamt och uppgivet var det i alla fall. Och jag känner mig lite rådvill nu. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Har skeppet börjat luta för mycket, för att det ska gå att rädda med alla besättningsmän i behåll? Att låta orkestern spela på däck, känns som ett spel för galleriet. Det känns inte äkta. Det känns inte jag. Men den här situationen tror jag till och med att Buddhy inte skulle låta vara mig nöjd med. Förändring måste ske! Men hur? 

Ibland när det känns tufft, 
är det för att ner är upp
och himmel är hav. 
Ses någonstans där bara 
skratt är ett krav.  

För ett år sedan skrev jag en lista. Inspirerad av Raymond Ahlgren och hans sommarprat på P1, ville jag också komma till insikt. Till ro. Här kommer en liten utvärdering av den listan.

Löften för att höja min standard. 10 oktober 2010.

Sluta omge mig med människor som tar min energi.
Finna de personer som på olika sätt ger mig energi, som reflekterar och bryr sig om. Och som jag genuint vill göra det samma för.

Den första och andra punkten är jag ganska nöjd med. Jag har gallrat, tagit bort, plockat in, suddat ut och lagt till, människor. I de situationer där jag kan styra mitt umgänge omger jag mig av vackra, intelligenta, snälla, godhjärtade, roliga, galna, människor. På jobbet undviker jag med alla medel energitjuvar.

Det som är kvar att ordna upp, är det där med männen. Jag gör tydligen hela tiden aktiva val att omge mig med män som inte ger ett uns tillbaka. Som får mina hjärntroll att hoppa double dutch. Som gör att jag inte kan sova.
Det ska jag sluta med.

Inte skjuta upp saker till morgondagen, de måste ändå göras.

Jag har blivit bättre på det här. Listar listor och kryssar när det är klart. Min Akilles-häl är tvätten. Väntar in i det sista, så där länge att man får gå med omaka par strumpor sista dagen.

Ta hand om och vara rädd om det jag har: både människor, tankar och ting.

Jag försöker vårda mina relationer ömt. Och försöker faktiskt visa det varje dag.

Låta mig vara lycklig och få det jag förtjänar för att jag också ger.

Hmm...punkten är under uppbyggnad.

Inte låtsas om som att pengar rullar in, om de inte gör det.

Punkten är uppnådd. Är glad för det jag har.

Våga vara ärlig när någon tittar in i min själ. Om någon då backar så var det aldrig menat att vara något annat än för stunden.

Jag kan stolt säga att jag sen listan skrevs varit ärlig, med mina svårigheter, mina absurditeter och mina styrkor. Jag har bränt mig några gånger och ifrågasatt om det varit värt det, när jag inte fått det gensvar jag velat ha. Men i efterhand känner jag att varje ärligt möte, ger mig ro i själen. Det har också resulterat i att spelen tar kortare tid att spela. Man kommer snabbare i mål, alternativ åker ur spelet. Det är väl snarast det sistnämnda som gällt under det år som gått.

Sluta vara trött.

Jag är inte trött. Utmattad, utarbetad, ja visst. Men inte trött.

Gå ut och dansa mer.

Borde gått ut mer. Men borde gå ut och spontandansa nykter mer. Det är skojigt.

Lyssna på musik som gör mig glad.

Ja, det gör jag verkligen! Och musik som gör mig eftertänksam och ibland ledsen.

Våga fråga om råd.

Jag blir bättre på det. Och som en vinst har jag också blivit bättre på att dela med mig av mina svagheter. Det känns bra.

Fotografera Stockholm.

Det löfte som jag inte ens varit i närheten av under året. Men jag vill verkligen. Kanske blir den här bloggen ett tillfälle för mig att påbörja min dokumentation av den bästa av städer.

Även de som känner sig brända,
det är aldrig för sent att förändra!

I mitt liv vill jag vara nöjd. Ingen perfektionista. Ingen kritisista. Ingen jämförista. Bara nöjd.

Ska det vara så svårt, Buddhy?

Försöker formulera om den gyllene medelvägen därför att min hjärna förknippar det med lagom och skriker tråkigt.

TRÅKIGT (det var min hjärna som skrek).

Måste ändra mina vanor och mitt invanda beteende på fler än ett sätt. Men börjar med att jobba på att tråkigt också kan vara roligt. Det är bara ett annat synsätt. En annan ingång. Till livet.

Så jag tar skruvar här med upp volymen för Jamiroquai och hans Cosmic girl! Välkomna in i mitt kök. Här ska det diskas!

Bland kastruller det vispas,
här ska det diskas!

Hur hamnade jag här?

Ibland hejdar sig tiden en smula. Men jag, jag springer på i samma gamla ekorrhjul och flämtar. Oberörd av vinden som stillat sig, solen som skiner och värmer kinderna lite extra. Och vissa tisdagar knackar dagen mig på axeln och säger, med ett leende:

- Hållå?

Vanligtvis brukar jag kasta ur mig ett snabbt hallå, innan jag rusar vidare längs med korridorerna. Men idag fick jag nog. Och så hamnade jag här. Efter att ha lagt mitt FB-konto på is. Det passar inte ihop med Buddhy. Men till honom ska jag återkomma till senare.

Varför jagar vi saker vi inte har? Borde vi inte stanna upp och se vad vi har? Det jag vet är att jag måste sluta jaga och njuta här och nu, varje sekund för att jag är den jag är. Och har det jag har.

Jag har bestämt mig. Jag ska höja min standard.

Väl mött,
om hösten blir det blött.